Idag hade vi möte med jobbet.. Asså jag har nog aldrig varit så nära på att börja gråta inför andra människor när man sitter i ett möte ( Svårt att förklara men ni fattar nog ). När jag kom hem så frågade pappa hur det gick och när jag svarade var jag så jävla nära på att börja gråta. Jag kunde knappt prata eftersom om jag hade öppnat munnen så hade jag börjat. Och det var inte för att jag var ledsen, utan jävligt förbannad!
Asså chefen... Affären känns som ett fängelse. Han är diktatorn.. Alla tycker typ att det kommer bli bra.. Men jag tvivlar på det.

Jag ska vara den glada, söta, snälla tjejen. hon som utstrålar glädje.. Och ja, det gör jag i skolan. Jag älskar att vara i skolan bortsett från allt plugg och så ni vet. Älskar mina kompisar och gemenskapen vi har i skolan. Jag är kanske inte skolans bästa elev, men jag har inte ig i något ämne, jag har i alla fall G.
Men, jag får psykiskt/mentalt dåligt. Alltså riktigt dåligt. Jag hatar verkligen mitt jobb. Jag har sagt det förr och jag menar det verkligen. Jag sitter vid matbordet innan jag ska gå till jobbet och har seriöst ont i magen för att jag mår så dåligt och för att jag hatar jobbet.